Inlägg

Á-PROPÅ AUGUST STRINDBERG

"ETT BREV betyder så mycket". Postverkets gamla slogan kanske var särskilt relevant på den tiden då man kunde hitta en brevlåda utan att behöva använda GPS. Ännu längre bak i tiden fanns det inga brevlådor utan breven lämnades och befordrades av "kurir på löddrig springare". Oavsett på vilket sätt breven kom iväg och fram kan Postverkets slogan fortfarande vara aktuell - e-post inte att förglömma.

DESSA I och för sig inte särskilt djupsinniga tankar kom för mig när jag satt och läste ur "Ett drömspel"- man måste ju hänga med och "vara inne". Dock var jag inte så "inne" att jag hade en kopp Latte inom räckhåll - risken att spilla på Strindberg avhöll mig och graderade därmed ner mig några steg på "inneskalan". Men det kan jag leva med. Hur som helst, Strindberg skrev även brev, många brev. Inte oväntat av en kulturpersonlighet som inte bara är känd som stor författare utan även kunde ståta med titlarna Journalist, Dramatiker, Målare, Alkemist, Ockultist, mm. och i övrigt levde ett vidlyftigt och profant liv.

EN ANNAN stor personlighet men med ett liv mera av det sakrala slaget var Den Heliga Birgitta. Denna högvälborna kvinna vars många uppenbarelser oftast kom vid så läglig tidpunkt att de, som av en händelse, kunde stödja hennes - mestadels mycket kritiska - åsikter gentemot de kyrkliga och världsliga makthavarna. Birgitta skrev då brev, även hon många brev. Men att läsa hennes brev till kyrkans höga män och politikens dito är som att läsa ur ett obduktionsprotokoll. Birgitta skrädde inte orden när hon förutspådde vad som fysiskt skulle hända dessa personer om de inte handlade rätt, eller med andra ord, enligt hennes uppenbarelser. Hon fick såväl påve som kung att bäva.

MEN ÅTER till allas vår Strindberg. Även han kunde "välja" sina ord. Därom vittnar ett brev som jag tagit del av. För ett antal år sedan hade den internationella specialistgrupp som jag ingick i förlagt sin vartannat år återkommande Meeting till vår Kungl. Huvudkommun. Japanerna var som sedvanligt ytterst väl representerade, något som kanske bl.a. kan förklaras av att deras land är så tätt befolkat att det av utrymmesskäl är nödvändigt att ha delar av befolkningen resande ute i världen. Med kamerorna på magen och ett förbindligt leende hade vi dem runt oss och fick ständigt höra deras "please to meet you". Alla såg ut "som likadant". Vid dessa Meetings var det kutym att vi hade våra damer med - naturligtvis på egen bekostnad vill jag tillägga för att därmed inte störa sinnesfriden hos "Arg skattebetalare" men till glädje för "Vän av jämlikhet". Bland de många deltagarna fanns en indier (som med brinnande ögon talade sig varm för tron på själavandring), och en - som det visade sig - matglad mexicanare och så en gigantisk ryss. Men där fanns också Mrs Vincent från Australien och hon visste det mesta om August Strindberg skulle det visa sig.

GRUPPENS MEETINGS hade alltid något kulturellt inslag där värdfolket "presenterade sitt land". Som vikingaättlingar ville man nu visa upp bl. a. Uppsala och dess berömda högar. Där fick vi på vikingasätt dricka mjöd ur stora djurhorn. Rundturen fortsatte in till lärdomsstaden med domkyrkan och dess tornmuseum. Där beskådades andaktsfullt den förnämliga samlingen av sakrala textilier innan det var dags för universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och den världsberömda Silverbibeln. Medan vi sedan på egen hand strosade omkring i biblioteket, råkade jag se Mrs Vincent stå lutad över en glasmonter, våra blickar möttes och hon kallade mig till sig.

– Lennart, over here, please! Come and have a look!

Montern som hon stod lutad över innehöll ett strindbergbrev i original. Det var skrivet när Strindberg tjänstgjorde som amanuens vid Kungliga Biblioteket och ställt till en redaktör Blumenberg i Uppsala. I brevet uppmanar Strindberg honom att hjälpa till med att skaffa fram några saknade exemplar av tidningen Nya Upsala. Nedan följer brevet in extenso:

"Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874 Nis 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn, skulle med stöd af de relationer Ni under Er välsignebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen skulle afpina nämnda usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.

Gifvet Stockholms Slott ds 17 Hujus 1877

På begäran

August Strindberg

PS Om icke det sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 kr och vi äro ändå utan tidningarne".

SÅ LÅNGT August Strindberg. Medan jag inte utan en viss svårighet översatte det ovanliga (?) brevet för den strindbergsälskande Mrs Vincent, märkte jag hur hon alltmer klentroget betraktade mig och suckade djupt. Men så tog hon sig samman och tackade mig för att hon fått se en annan sida av sin idol och förklarade samtidigt att brevet inte på något sätt förändrade hennes syn på författarens litterära kvaliteter. Det gladde mig. I detta läge avstod jag från att berätta att hennes idol haft långt gående planer på att spränga sitt favorithatobjekt kung Oscar II i luften medelst en "helvetesmaskin" dvs. en tidsinställd sprängladdning, där timern utgjordes av ett brinnande stearinljus - en gammal, väl beprövad kvarnbrännarmetod. Bomben skulle placeras under majestätets tron, allt väl dokumenterat genom en detaljerad skiss. Dock vittnar konstruktionen mer om fantasifull kreativitet än om teknisk realitet.

MEDAN VI sålunda stod där och diskuterade Sveriges färgstarka bidrag till världslitteraturen, kom den gigantiske ryssen fram med en stor chokladask. Han bjöd samtliga damer på praliner. Vi herrar fick inga och jag som älskar praliner! Så rysslikt - men så utspelades det hela också under det "Kalla krigets" dagar.

LENN