Maj 2020                           LÄS GÄRNA MINA INLÄGG PÅ BLOGGEN ÖVERST - TACKAR! // LENN
Nu har det genom åren blivit så många trevliga och minnesvärda besök hos Föreläsningsföreningar och SPF-dito samt andra Sällskap, att jag nöjer mig med nedanstående citat:

Ur lektörsutlåtandet:
Helhetsintryck
Manuset är en samling av korta texter företrädesvis skrivna i en kåserande stil. Innehållet – som berör allt från vardagliga ting till kulturkrockar, och ofta presenteras med en stor portion humor – i kombination med en något högdragen språkstil, balanserar perfekt och leder till en oerhört angenäm läsupplevelse. Personligen skrattade jag högt i min ensamhet vid flera tillfällen!
Lennart har en enastående förmåga att delge erfarenheter och reflektioner i en berättarform som lyfter texten till oanade höjder. Och där, uppifrån ett fågelperspektiv, kan vi med ett leende titta ner på våra egna tillkortakommanden. Så fungerar humor när den är som allra bäst!
Språket är i princip oförvitligt; väl valda ord och formuleringar rinner som porlande vårbäckar från pärm till pärm.
Det går att indela texterna i fyra olika kategorier: Personliga fadäser, Samhällskritiska parodier, Vardagsbetraktelser och Kulturkrockar. I flera av berättelserna rör sig författaren lätt och ledigt över gränserna – finns oftast inslag av personliga upplevelser som författaren med säker hand ”kryddar” texterna med i god kåserande anda.
Lennart har utvecklat ett språkbruk och en personlig stil som balanserar innehållet utomordentligt. Ju dråpligare en situation, desto korrektare – på gränsen till högdragen – språkstil. Formuleringarna är ofta underfundiga och slutklämmen har knorr på svansen.
Just den personliga touchen gör att texterna också upplevs som allmängiltiga. Läsaren kan med lätthet identifiera sig med ”jaget” och de situationer denne råkar ut för – det uppkommer därför omedelbart en framåtrörelse; en nyfikenhet att läsa vidare.
När humor är som bäst skrattar publiken/läsaren åt sina egna tillkortakommanden. Lennart lyckas med bravur att uppnå detta konststycke! Manuset är ett av de roligaste jag läst på mycket länge! Vissa texter är sanslöst humoristiska och exempel på detta är: ”Konsten att baka en russinkaka”, ”Pappa vet bäst” för att inte nämna den vansinnigt roliga ”Solkräm och jordgubbar”.
"När jag tömde ut mina askar på köksbordet hemma flöt det (ibland bokstavligen talat) en aldrig sinande ström av jordgubbar."
Kan den girighet som flyger på oss alla i självplockandets timme, beskrivas bättre än så här?
Skribenten experimenterar oupphörligt med språkets möjligheter och tar många gånger ut svängarna ordentligt, vilket leder till en strålande berättarkonst!
Slut på citatet!
DEN SOM GÖR EN RESA HAR ALLTID NÅGOT ATT BERÄTTA
FÖR NÅGRA år sedan flög min K. Hustru och jag till Milano där vi hyrde bil för en vecka med basläger i en strandlägenhet vid Césina di Mare, som ligger nära Sienna och söder om Pisa.  Allt gick väl - trodde vi - och vi prisade vår tur att lyckosamt ha genomfört vår bilresa, stundom i städer där trängseln var besvärande stor, även med italienskt mått mätt.

NU ÄR det ju relativt långt mellan Césina di Mare och vårt hem i Malmö. Men inte längre än att den italienska lagens långa arm kunde nå mig efter tre (3) år! Först kom anmodan att inbetala Euro, då motsvarande ungefär 300 SEK, för att i Pisa ha kört in i "Zona någonting efter klockan 10" (här avses AM). Inte nog med detta, jag hade provocerande nog parkerat fordonet därstädes, visserligen med parkeringsbiljett väl synlig innanför framrutan men dock. Anmodan var naturligtvis på italienska och underlaget var undermåligt. Inledningsvis hävdade jag att ärendet borde vara preskriberat men fick svaret att man kunde hemsöka en slik brottsling upp till tio år. Fick detta påstående bekräftat av svensk myndighet som också påpekade italienarnas möjlighet att vidta rättsliga åtgärder mot mig i svensk domstol. Detta lät inte bra men triggade igång mig och jag beslöt att Polizia Italiano först skulle göra sig förtjänta av pengarna och bad därför om kompletterande dokumentation i för mig förståbar form.

Stenen var satt i rullning.

EFTER ETT par veckor kom begärd dokumentation, helt förståbar eftersom den visade foto på vår hyrbils bakre nummerskylt med noga tidsangivelser när brottet begicks. Tagen så att säga på rullande gärning! Bifogade skriftlig dokumentation var naturligtvis fortfarande på italienska men jag beslöt att inte vidare hävda mitt krav på översättning utan betalade och lät saken bero.

 KORT TID därefter sträckte lagen sin andra arm ut mot oss. Det gällde samma resa. Man påstod (på goda grunder skulle det visa sig) att vi lämnat en betald motorväg utan att betala vägavgiften ungefär motsvarande 200 SEK. Nu ville jag ha en detaljerad förklaring på hur sådant kunnat ske. Hade jag kört genom vägspärren eller ...? Hur hade jag annars kommit av motorvägen? Hyrbilen var inte terränggående. Det var sent på kvällen och ingen bemanning som jag kunde förgripa mig på eller muta. Svaret från Polizia blev ny dokumentation samt ett foto som visade bilen när den passerar den uppfällda vägbommen! Då erinrade jag mig att jag tre gånger utan framgång försökte få upp bommen med mitt VISA-kort och sedan bad jag K. Hustrun  att istället leta ihop kontanter. Medan hon gjorde så flög bommen plötsligt upp och jag trodde jag lyckats med kortet och att Sesam vaknat lite sent. Men det sagolika förklarades så här på italienska som jag - när jag är på det humöret - kan läsa mig till att någorlunda förstå.

 DET FÖRHÅLLER sig så att det genetiska arvet från sådana snillen som Leonardo da Vinci fram till Marconi och nutidens uppfinnare av avancerade kaffe- och glassmaskiner, icke helt har försvunnet från vissa exemplar av mandolinfolket. För att i rusningstid undvika köproblem har detta arv resulterat i den fiffiga konstruktionen att bommen automatiskt går upp efter tre misslyckade betalningsförsök, detta i akt och mening att hjälpa bilister i ett utsatt läge. Samtidigt som bommen lyfter tas ett foto för identifieringen av den presumtiva brottslingen. Åter tagen på bar gärning!

TROTS DENNA ganska omfattande juridiska korrespondens har vi inte gjort oss persona non grata i La Bella Italia. Förmodligen eftersom vi gjort rätt för oss och samtidigt delvis bidragit till lönen för några pappershanterare med lång eftersläpning. Något som kanske beror på mycket jobb med turister som inte kan läsa rätt i skyltfloran eller förstå den moderna tekniken alternativt tror på sagor. Sålunda förväntar vi oss inte någon liknande korrespondens avseende det obestridliga faktum att vi under samma resa plötsligt i bil befann oss mitt på piazzan i Florens, omgiven av förundrade människor! Hur vi kommit dit vet jag inte (skyltproblem igen?) långt mindre hur vi skulle komma därifrån. I backspegeln såg jag bara tätt packade människor. Jag tog ner rutan och hälsade den tillskyndande Polizia med konstaterandet: "I'm facing problem, Officer... eh?" Han delade helt min uppfattning och mer eller mindre plöjande ledsagade han oss över torget till en oansenlig tvärgata som nog inte heller den var avsedd för fordonstrafik men skulle leda oss  bort från det överfyllda torget. Det var frestande men vi avstod från att vinka åt massorna. Efter ömsesidiga hedersbetygelser, visserligen av förklarliga skäl något begränsade från Polizias sida, lämnade han oss att på egen hand hitta ut ur Florens.
December 2013
Fick ett läsarmejl: ... "jag hoppade över de sista novellerna i nobelpristagaren, letade upp lite bra musik på Spotify, tände ett ljus och hade en helkväll med " i När och Fjärran"  
OCH vilken kväll!! .
Så roligt jag hade!
Kåserierna är så härligt skrivna med ditt sätt att självironiskt se på omvärlden och att leka med orden och dess ofta dubbla betydelse, detta passade mig!
Tack tack och fortsätt att skriva!"

Klart att man blir glad över en sådan respons! När sändare och mottagare har samma inställning fungerar kommunikationen som allra bäst - såväl mentalt som tekniskt.
November 2013
AKTUELLT: SPÅREN FÖRSKRÄCKER?

I dagens samhälle kan vi inte undgå att lämna spår efter oss när vi är ute och traskar i cybern. Spår, som inte ens tidens tand kan sudda ut! För många, kanske de flesta av oss, spelar detta faktum ingen roll - för en del kan det få avgörande betydelse och i många fall helt livsavgörande. Vi kan spåras och våra spårhundar får allt lösare koppel, vi närmar oss ett juridiskt koppelfritt samhälle.
Med tanke på den tidigare så famösa och infekterade FRA-debatten och nu den aktuella ITS27-debatten som ger utökade möjligheter till elektronisk spårning för polis och andra brottsbekämpande myndigheter, kan det vara intressant att göra en tillbakablick över samhällets syn på integritet. Jag har valt att göra denna tillbakablick i form av en tidslinje, som ofta ger en pedagogisk framkomlig väg att förklara komplexa skeenden i vår tid. Mina historiska nedslag spänner mellan George Orwells och dagens ITS27-debatt.

1948:
En herre med pseudonymen George Orwell skriver 1948 (utkom1949) boken "1984"- en skrämmande bok om ett Storebror ser dig-samhälle – en utopi menade då många.

50/60-talen: Det kalla kriget kräver stora satsningar på signalspaningssidan, FRA byggs ut och är mycket aktiva, (Catalina-affären) men är av förklarliga skäl officiellt helt inriktade på militär radiotrafik – inga mobiltelefoner, inget Internet.

70-talet: Nu börjas det. Televerket vill pejla i jakten på licensskolkare, får ett förskräckt nej från alla håll och där någon remissinstans faktiskt använder ordet "Gestapometoder" och "värdigt en diktaturstat". Pejlen på hyllan. Lite senare nytt försök – ja till pejl på prov under ett halvår. Trappspring och pejling med en såväl teknisk som juridisk tvivelaktig metod. OK för permanent pejling. Televerket varnar i TV den ena orten efter den andra. Det räcker med att Televerkets bil kör genom ett samhälle med en vanlig stege på taket så dräller licensanmälningarna/-pengarna in. Bra – men en företeelse som starkt bör oroa den beredskapsnämnd som handhar vårt psykologiska försvar.

80-talet: Samkörning av dataregister – går absolut inte. Jo det gör det. Eller…? Jo det gör det – hattande hit men mest dit.

90-talet: Kameraövervakning på allmän plats – går absolut inte – jo det går! Trägen vinner! Ytterligare spikar i demokratins likkista!?!

20-hundratalet: Den famösa FRA-lagen röstas/gråtes igenom. Svekdebatter och så vidare i känd svensk stil. Men lagen har sina begränsningar avseende nationell och internationell teletrafik och försäkras inte på något sätt hota den enskildes integritet.

Idag, 5 år senare, ITS27: "Fan tro't", sa Relling. Quo vadis säger jag!

Efter denna summariska blick i backspegeln är det svårt att tro att vi nu nått "vägs ände". En extrapolering i tiden öppnar ett närmast skrämmande och illavarslande perspektiv.
Politiker uppmanas ofta och med rätta att lyssna på folket, något som i detta sammanhang uppenbarligen har missuppfattats.
Fotnot: Försvarets Radioanstalt (FRA) med huvudsäte på Lovön, Stockholm
bedriver avancerad signalspaning därifrån men även från flera andra,
strategiskt utvalda, platser inom Sverige och samarbetar internationellt.

FRA är en civil organisation som arbetar på uppdrag av Sveriges regering och riksdag.

Sett i en - tydligen inte alltför grumlig - kristallkula och infört i ett flertal tidningar för drygt 35 år sedan.
Här i repris med en lättare justering avseende Piratpartiet,  allsången och FRA/Ipred-lagarna.
(Vill inte verka tjatig men ...).

STOREBROR SER DIG

VÅRT MODERNA samhällssystem förutsätter att varje medborgare är lojal mot samhället och solidarisk. Men tyvärr fungerar samhälle idag inte så. Om detta vittnar en omfattande skattesmitning, fusk och trixande – ofta med benäget bistånd av stjärnadvokater med furstliga arvoden – svartjobberi, fiffel med bidrag etc. För den som vill börja lite mera mjukt finns det böcker som lär ut hur man, balanserande på gränsen till det olagliga, anpassar sig till dagens “smarta” samhälle. En tung personlighet har nyligen hävdat att Sverige är en rättsstat i förfall. Med den moderna teknikens hjälp försöker vi nu bekämpa denna utveckling och är därför på väg mot ett samhälle motsvarande “Orwells 1984”. Ett Storebrorsamhälle där den personliga integriteten är borta och individen övervakas fullständigt. Synen på vad som kan vara acceptabelt för denna övervakning har radikalt förändrats genom åren. En kort tillbakablick får belysa denna dystra utveckling.

DEN BERYKTADE TV-pejlen. För länge sedan begärde dåvarande Televerket regeringens tillstånd att använda pejling för att komma åt licensskolkare. Denna begäran avslogs då på det bestämdaste, bland annat av den nu nerlagda Integritetsskyddskommittén. Man menade att detta inte var värdigt ett rättssamhälle (man använde faktiskt uttrycket ’’Gestapometoder’’). Det hette vidare i remissen att förslaget ’’var fullt värdigt en diktaturstat” och skulle utgöra ett flagrant brott mot den urgamla och självklara rätten till hemfrid. Televerket fick lägga såväl förslag som pejl på hyllan och Sveriges Radio/TV fick den allmänna opinionens råd att i stället göra bättre TV-program så att det föll sig naturligt för folk att betala licens. Så lät det då.

SEDAN BLEV det som bekant annorlunda tongångar. Det som förr ansågs orimligt och kränkande blev en realitet, något som nuvarande Telia inte vill förknippas med. Bl a därför inrättades Radiotjänst i Kiruna. Orter som skulle “drabbas” av TV-pejling radades upp i TV med jämna mellanrum. Alla vi som betalar licens tycker naturligtvis inte om att andra tjuvtittar på vår bekostnad så bara sätt åt dem. Det angår ju inte oss för vi har ju rent mjöl i påsen. Men när vi resonerar så och låter ändamålet helga medlet så slår vi spikar i demokratins likkista. Att sedan pejlmetoden var såväl tekniskt som juridiskt tvivelaktig förändrar inte sak. Men de utannonserade hoten om pejling visade sig ge resultat. Det kunde räcka med att en televerksbil körde genom en ort med en vanlig stege på taket, så drällde det in “Anmälan om TV-apparatinnehav”. I och för sig bra men något som starkt bör oroa de ansvariga för landets psykologiska försvar. Nu har hotet om pejling ersatts med den ytterst töntiga och infantila allsångssjungna ’’tack för att du betalar TV-avgiften’’ – ett spektakel som bara det gör att man ifrågasätter fortsatt TV-innehav.

NÄSTA EXEMPEL är samkörning av dataregister. Tidigare har man hävdat att sådan samkörning är ett hot mot integriteten och bör därför inte ifrågakomma. Till yttermera visso skapade man då en Datainspektion som skulle skydda oss från alltför nyfikna datorer. Men nu när samhället – inte minst av ekonomiska skäl – skall skydda sig mot folk som fifflar med bidrag, sjukförsäkringsförmåner, A-kassa m.m. blir det intressant att samköra dataregister. Det blir heller inte svårt att dämpa en ev. opinion eftersom det gäller att komma åt fifflare. “Bara sätt åt dem. Det angår ju inte oss för vi har ju rent mjöl i påsen”. Därmed slås ytterligare spik i kistan. Men Datainspektionen då? Jovisst, den blev tillfrågad och svarade tillsammans med flera andra remissinstanser ett förskräckt nej såväl till pejl som till samkörning. Sedan var det inte mer med det.

TV-PEJLING och samkörning av data register blev resp. är rumsrena verktyg för Storebror. Nu diskuteras FRA- och Ipred-lagarna vilka möjliggör en utökad avlyssning och övervakning av medborgarna och där riskerna för att överskottsinformation (på agentspråk kallas det ’’Spill over information’’) kan användas otillbörligt. Framför allt internetanvändare har all anledning att känna stor oro. Här kan myndigheterna få full insyn i människors liv och affärer. Vilka böcker man lånar, teaterbesök, filmer, resvanor, e-postkorrespondens, föreningsliv, politiska sympatier, läkarbesök och så vidare, med andra ord allt som görs/bokas via nätet bli tillgängligt för Storebror. Att här tala om konfidentiellt är snudd på skämt när vi har en ambitiös mediakår med “Tusenkronorstips” som grundlagsmässigt inte får källforskas och myndigheter som ofta läcker som ett trasigt såll. Inte underligt att Piratpartiet bildats och samlar många anhängare – framför allt ungdomar som är flitiga nätanvändare.

Betänk också att den famösa FRA-lagen fick bakläxa i riksdagen på förmiddagen för att återremitteras och klubbas/gråtas igenom några timmar senare samma dag! Tala om hastverk.

JAG TYCKER inte om att vara med och betala andras olagliga TV-innehav och dito bidrag och jag försvarar givetvis inte ett sådant parasiterande. Vad jag däremot vill försvara så långt som möjligt är allas vår personliga integritet och jag vänder mig bestämt mot tendensen att ’’ändamålet helgar medlet’’. Denna jesuitpraxis lossar de spärrar som var förutsättningar när vi tog den nya tekniken i samhällets tjänst. Teknikerna erbjuder alltmer förfinad teknik och hoppas nästan naivt att den bara skall användas i ’’de rätta händerna’’. Men finns det eller har det funnits någon makthavare som inte ansett sig ha “de rätta händerna” – Nero, Hitler Stalin m.fl., listan kan göras lång och vår samtid saknar ingalunda kandidater.

SOM TEKNIKER är det inte utan att jag ser framtiden an med en viss oro. En oro för att samhället kan få svårt att bevara individens frihet och integritet när alltmer sofistikerad teknik sätts i händerna på makthavarna. För att kunna möta detta hot (?) är det viktigt att tekniker i allt större omfattning deltar i samhällsdebatter och då även framhåller den nya teknikens nackdelar och risker. Visserligen sägs det att tekniker och politiker har svårt för att förstå varandra och tekniker beskylls – tyvärr ofta med rätta – för politiskt ointresse. Må också vara att förtroendet för politiker är lågt, inte minst med tanke på senare tiders alla tvivelaktiga affärer. Men vi får inte glömma den sanning som en av antikens stora tänkare formulerade sålunda – ’’den som inte intresserar sig för politik riskerar att bli styrd av dårar’’.

Citerat utan några jämförelser i övrigt.

Fotnot: "Spåren förskräcker?" ovan behandlar summariskt denna utveckling.



Till Clas W.  et (consortes Exklusivt) 

ÅTERKOMST I MÖRKER

Mr. JOHNSON blev blind strax efter soluppgången den 8 juni 1944, två dagar efter de allierades landstigning på Normandies kust - Dagen D. Med ett sista desperat skott släckte en tysk krypskytt för evigt ljuset för amerikanen. Den skarpa smällen slet sönder morgonen i det franska Colleville sur-Mer. Skottet utlöste omedelbart en intensiv moteld med granatgevär från den framryckande invasionsgruppen som snabbt gått i ställning och prickskytten sprängdes i bitar tillsammans med delar av det kyrktorn där han förskansat sig. När dammet och röken skingrats och lugnet någorlunda återställts, började ett par hundra meter därifrån invasionsgruppen resa sig ur sina i all hast intagna skyddsställningar. Men inte den svenskättade Mr. Johnson. Han låg kvar på marken, träffad och sårad av en gevärskula och med en - som det senare skulle visa sig - bestående blindhet som följd.

NU SATT han, den f.d. sergeanten i 1. infanteridivisionen, US Army vid min sida med sina mörka glasögon och den vita käppen vilande över knäna. Triumfbågen strax bakom oss slog sitt valv mot en klarblå Parishimmel, i valvet brann den aldrig slocknande lågan över Den Okände Soldatens Grav. Turistströmmen var stor just denna dag, 50 år efter dagen D. Många var krigsveteraner med olika slag av utmärkelser på bröstet. Mr. Johnsson var en av dem.

HAN KOM vant trevande med sin vita käpp, ledd av en annan medaljprydd veteran och blev placerad på bänken där jag och min fru Sigbritt satt. Vi makade plats, något som han märkte och tackade för. När artighetsfraserna var avklarade blev det tyst en stund. Vi satt kvar och lyssnade på veterangruppens guide. Det var en grupp amerikanska krigsveteraner som hade samlats och rest över till det Europa man en gång befriat. Från sitt besök på Normandies krigshistoriska kust hade gruppen nu kommit till Paris. Det "syndens" Paris som man sorglöst pratat om för att peppa upp sig i landstigningsbåtarna. Ett Paris som Mr. Johnson fick uppleva först 50 år senare men nu i mörker.

PLÖTSLIGT presenterade sig veteranen vid min sida och frågade varifrån jag kom.

"Oh, Sweden, really - you don't say! Mina förfäder kom från old Sweden i början av förra seklet" sa han på släpig mellanvästerndialekt och fortsatte sin presentation.

Det visade sig då att han kom från den lilla staden Woodbury strax öster om Saint Paul, Minnesota. Jag studerade honom, något som han tydligen kände på sig för hans mörka glasögon mötte min blick. Men då jag såg bara min egen spegelbild. Mr. Johnson hade säkert varit en reslig, ung man den dag han från landstigningsbåten hoppade i vattnet och rusade in mot kulregnet på Normandies kust. Med kriget bakom sig och en i dubbel bemärkelse mörk framtid som krigsveteran hade gjort honom gammal i förtid. Han verkade sliten, trött och desillusionerad.

Mr. Johnson berättade om dagen D och helvetet vid Omaha Beach, den landstigningskust i Normandie där de allierade led de största förlusterna den 6 juni 1944 då "Festung Europa" skulle brytas ner och intas. Han tycktes leva upp när han inlevelsefullt och detaljerat berättade om kriget och landstigningen som han på ett mirakulöst sätt klarade av med livet i behåll. Men bara för att - ironiskt nog - råka ut för den tragiska händelsen i Colleville sur-Mer som nästan kostade honom livet. Han berättade om hemkomsten som skadad men i alla fall levande. Vidare om förärade, av honom aldrig sedda, utmärkelsetecken och medaljer. Om glorian som snabbt bleknade. Hjältarna som blev till belastning för det land de tjänat och riskerat sina liv för. Han berättade om en tillvaro präglad av omgivningens otacksamhet. Om osynliggörande och om ett stundtals förnedrande liv. Hans berättelse var fylld av korta pauser som om han försökte minnas eller väntade på inpass från min sida. Detta kanske för att blindheten gjorde det omöjligt för honom att på ett normalt sätt avläsa mina reaktioner på berättelsen. Bitterheten i hans röst var inte att ta miste på. Mr. Johnson sa sig ibland ha märkt en avoghet även här hos vissa fransmän, en attityd som han tolkade som ett utslag av skuldkänslor. Kanske hade Mr. Johnsson rätt? Inte kan väl det stolta La France och Paris, "Världens mittpunkt", vara skyldig någon någonting?

"Hade nog förväntat mig mer av tacksamhet av det officiella Frankrike" sa han och ryckte på axlarna. Efter att ha rätat till sina glasögon fortsatte han: "Vi befriade i alla fall det här landet. Ett grymt martyrskap. Men det är en ny generation, you know, så kanske är det inte så mycket att säja om det." Mr. Johnson lutade sig framåt, petade förstrött på marken med sin vita käpp och konstaterade än en gång: "Yes, a new generation - wouldn't you agree, Sir?" Han slutade peta, rätade på ryggen och vände sig mot mig. Spegelbilden i glasögonen nickade och jag svarade: "I do".

NATURLIGTVIS kom Sverige och Sveriges "neutralitet" på tal under vårt samtal. Som svenskättling hade Mr. Johnson gjort ganska klart för sig hur det låg till med den neutraliteten.

Han hade haft och hade fortfarande i sin bekantskapskrets några flygarveteraner som flera gånger på nätter och morgnar passerat över Skåne till och från räderna mot Tyskland. De hade berättat om svenskarnas effektiva, snabbskjutande Boforskanoner vars sikten av någon anledning var antingen för högt eller för lågt ställda! Vi skrattade båda och jag talade om för Mr. Johnson att eftersom mitt barndomshem låg relativt nära Malmö och Bulltofta flygfält, hade jag bevittnat ett och annat flygdrama under krigsåren. Så t.ex. nödlandade den 20 juni 1944 inte mindre än 17 tunga bombplan på fältet - de flesta besättningarna klarade sig, några gjorde det inte. Transiteringen av tyska trupper genom Sverige kom aldrig på tal.

SÅ HÖRDE vi gruppens guide börja runda av genom att besvara några frågor. Veteranen, som eskorterat min nyvunna bekantskap, kom tillbaka och det var dags att ta farväl. Vi reste oss upp och tackade varandra. Mr. Johnsson presenterade oss artigt för sin eskort. Jag hade hela tiden haft en stark känsla av att Mr. Johnson uppskattat mitt lyssnande. Därför påpekade jag för honom och hans vän vilken betydelse de och deras kamrater hade som bevis för något som aldrig får glömmas bort. Då såg jag att hans hand sökte min axel och jag bjöd på den. Klappen och kramen på axeln blev rejäl. Efter ytterligare "many thanks - nice to meet you" och "bye,bye - cherio" anslöt de sig till gruppen Jag såg efter dem och tyckte att Mr. Johnson från Minnesota nu hade en tydligare resning där han gick mot gruppen. Plötsligt vände han sig om och saluterade med käppen som om han var säker på att jag fanns där bakom. Precis som jag hade funnits där för honom den senaste halvtimmen. Sedan försvann han och hans grupp in i det parisiska folkvimlet. Life goes on!

Länge satt jag kvar med Sigbritt och mina funderingar och något att berätta.

Copyright: Lennart Björk

(Kanske en något kort novell – dock inte så kort som Hemingways klassiska

”femordare”! Detta skrivit utan några jämförelser i övrigt!)

PS. Har fått frågor på Hemingway när han ombads att skriva en kort novell. Då skrev han:
"For sale
babyshoes never worn."